Med Micke & Monis Surprise Travel i San Francisco
Jet lag eller inte jet lag??
Den 24 April var det så äntligen dags: Martin & jag
drog över oceanen för att besöka det Ottossonska/Blazeninska
hemmet. Som alla vet är det inte bara destinationen som gör
resan utan även själva resan i sig. Själv såg
jag resan som ett ypperligt tillfälle att sova 17 timmar under
tiden som Martin gjorde som man SKA, dvs. ställde om klockan
redan på Arlanda och påpekade att det enligt ny tideräkning
var mitt på dagen när jag tog av mig skorna, bäddade
ner mig under filten & snoozade in första gången
och efter det skulle det bli ganska så många naps till,
man ska göra det man är bäst på har jag hört…..
Martin hann under tiden se fyra filmer. Jag såg ca. åtta
minuter i början av tre filmer & en slutscen.
Väl framme konstaterade jag glatt att "det där gick
ju fort". Fick dock inte ens ett LITET mmm.. från min
reskamrat..
Väl i San Francisco…
…följde jag den Ottossonska traditionen att inte ha något
bagage väntandes på mig så sist av alla kom vi
ut och blev mötta av Micke plus videokamera (månadens/årets
nya leksak). Jeepen var såklart med och vi blev varse om att
det inte var någon familjebil som shoppats, eller rättare:
Ingen bil som lämpar sig för mer än två personer
som har mer än varsitt läppstift i bagaget. MEN: Den är
fin, den är grön, den går snabbt, den kan cabbas
ner & den ser cool ut och allt annat är väl kanske
ganska så oväsentligt här i Ca. Hem till Beach Street
bar det dock av uppcabat eftersom vädret, samma dag som vi
anlände, växlat till småkallt & halv-stormigt
tack vare härliga Alaska vindar.
MEN å andra sidan….
…vad spelar vädret för roll när man blir mottagen
med champagne, glam & ett digert program från "Micke
& Moni Surprise Travel." Många aktiviteter, alla
med obligatorisk närvaro men hemliga!! Själv blir jag
relativt frustrerad när jag inte får några som
helst ledtrådar till överraskningar, men det var tji
här, förrutom när Micke under middagen berättade
att han sagt till sin chef att han bara mååste vara
ledig eftersom han ju ska till Monterey…Det räckte som
ledtråd till mig…
Travelling light…
Instruktionerna för första utflykten löd packning
för två dagar och jag som nästa dag fortfarande
inte visste om mitt bagage var i Dallas, Tanzania eller kvar i Stockholm
(inte de som har hand om bagagehanteringen heller, men eftersom
de knappt visste vilken land de själva bodde i ska man kanske
inte döma dem FÖR hårt när de efter två
anmälningar varken visste att väskan var borta, vad vi
hade uppgivit för tel. nummer eller varför vi ringde och
störde dem hela tiden….) Jag fick alltså nöja
mig med att min kära svägerska packade ner ett par extra
par trosor & off we went!
Bonus shopping….
… tackar väl ingen nej till (förutom Andy, Anna,
Micke & Martin förstås…) som satt i bilarna
& väntade tålmodigt (?!?!) medan Monique & jag
gick lös på Chestnut för att inhandla "det
nödvändigaste" som jag saknade ur mitt bagage (att
de gick på den enkla…)
Är Dolph Lundgren verkligen så korkad som vi tror??
…började jag fundera över när vi väl brakat
iväg. Jeepen tog täten & Volvon hängde på.
Efter ett tag ifrågasatte vi nog dock alla denna ordning eftersom
chauffören i jeepen (ingen nämnd ingen glömd…)
kör mer på känn än efter skyltar, kartor &
andra hjälpmedel. Hur som helst: är Dolph Lundgren verkligen
ute & cyklar i så'n stor grad som alla påstår?
Eller är det så att hans fenomen är något
som snabbt drabbar alla som flyttar till USA? När vi åkte
längs kustvägen och tittade ut över havet var det
nämligen inte en otroligt vacker vy vi såg utan "kolla
Wilket NICE SCEEEENERY" (med Göteborgsdialekt) och när
föraren i jeepen inte hittade vägen och tyckte att alla
skyltar visade fel var han inte förvirrad, utan CONFUSED…och
i den stilen fortsatte det…
Ska jeepföraren verkligen vara jeepförare utan brillor??
…var en annan fråga som for igenom mitt huvud när
personen i fråga haft en diskussion med Anna & Andy där
han bestämt hävdat att skyltarna pekade åt fel håll.
Efter lite resonerande kom de fram till att så nog inte var
fallet & då kom det istället fram att mr. jeep
"inte ser skyltarna så bra" DÅ känns
det tryggt att sitta bredvid…
Med Elvis i baksätet…
… och jag säger som tidigare: ingen nämnd ingen glömd…fortsatte
vi längs the 17-Mile Drive och såg några riktigt
schyssta "WIEVS" samt gjorde ett stopp på den världsberömda
golfbanan, Pebble Beach, en golfbana där 3000.- för en
runda inte avskräcker spelarna, en golfbana som får Mickes
ögon att lysa som ett barn på zoo, en golfbana där
det t.o.m. är intressant att filma rakt ner i backen för
att det är första hålet, en golfbana där vi
fick uppleva att det går alldeles utmärkt att tillbringa
över en timme utan att slå ett enda slag…..
Många var drömmarna…
… som irrade i Mickes huvud när vi fortsatte vår
färd: "Ett så'nt däär hus med utsikt mot
golfbanan skulle man ha (á 200 miljoner dollar..) "Tänk
om man inte behövde jobba, bara ha ett hus vid havet, titta
ut på vågorna till frukost & spela en runda golf
vaarje dag… (á XX miljarder dollar…) "Mmmmm
kolla in det DÄR huset med EGEN golfbana…" Till allas
vår lättnad vaknade han till slut upp & det beslöts
att han & Monique skulle nöja sig med en helg där
någon gång.
Glöm aldrig det magiska ordet PLEEASE….
…fick jag erfara under middagen som avnjöts på en
restaurang i Monterey framför en stor härlig brasa. Brasan
till trots blev det ganska kallt när dörren till restaurangen
stod öppen varpå jag snällt och vänligt frågade
om dörren verkligen måste vara öppen. Dock var det
tydligen alltför länge sedan jag själv bodde i USA
för min fråga var inte ALLS snäll och vänlig
i amerikanska mått mätt, utan min högst oförskämda
fråga utan tre-fyra please i blev någonting som skulle
jaga mig som en bättre skuggboxare resten av veckan…
Var varsam med toaletterna…
Man kan nästan tro att det var Micke & Moni educational
travel vi hamnat på efter alla lärdomar vi dragit efter
bara en dag- och det inte minst inom toaletternas outgrundliga värld.
Medan jag Monique somnade som spädbarn vid återkomsten
efter middagen drack resten av gänget öl på hotellets
sportbar och när min roomie kom tillbaka försökte
han med det omöjliga: Att tala med mig när jag sov- och
ännu värre: Att fråga varför det var stopp
i toan & om jag MÖJLIGTVIS visste vad det berodde på?!?
Sov jag inte djupt innan så gjorde jag det då-bättre
ignorera än neka som det heter…Värre blev det när
vi båda vaknade upp i vanlig jet-lag tid & ville gå
på toa. Martin gjorde tappra försök att rensa med
en galge men det slutade med att vi gick ut i ösregnet &
letade efter en toa vid poolen-utan lycka så vi beslöt
oss för att somna om istället.
…och jag som hade för mig att precis ALLT var stort i
USA…
Ringa till en mobil i Sverige från ett hotell rum….
… fick jag också lära mig att man bör undvika
genom den tuffa vägen och 200 pix senare kändes det inte
som att mitt tre-minuters samtal för att fördriva tiden
kvart i fem på morgonen var riktigt SÅ viktigt…
Mumma-frukost…
…avnjöt vi på hotellet medan vi kritiskt granskade
golfsvingarna utanför (särskilt vi som aldrig gått
en runda…) Sedan var det dags för Monterey & akvariet.
Enligt Andy & Anna som besökt akvariet några veckor
innan behöver man minst fyra timmar för ett besök,
uj ujj uuujj tänkte jag, de måste verkligen ha byggt
ut se'n jag var här sist (inte helt omöjligt eftersom
det var 10 år sedan) Men väl inne insåg jag att
det nog mer har med intresse än utbygnad att göra. Efter
att ha sett hajar & andra mäktiga djur & vi kom in
på mer marinbiologiskt intressanta delar började Mickes
tålamod tryta & ingen var gladare än jag eftersom
alla tippat på att jag skulle ge upp först (alla små
segrar gör en glad…)
Ibland trodde man att även Göran Sachrisson var med…
Efter en härlig lunch med utsikt över vattnet där
vi med spänning följt ett tiotal dykare i ett tång-parti
fortsatte vi vår resa mot Carmel "den sovande staden"
som vår videofilmare kallar den med äkta Göran Sachrisson-inlevelse.
Efter Carmel startade vi så vår hemfärd & vi
bjöds på- om möjligt- ännu vackrare SCEENERYS.
I jeepen var det flip & flop på Martins blandade CD som
gällde & vi kom fram till att det var EN låt av 25
som vi alla flippade och som därmed fick gå varm resten
av färden-grattis Anastacia. Vi lekte även kändis-
leken som tjejerna vann (Martins Tore Skogman & Östen Warnerbring-val
till trots…)-GRATTIS Monique & Eva!!
Ytterligare ett irriterat samtal senare…
… mellan Micke & försvunnet-bagage människorna,
som FORTFARANDE har fel telefonnummer, som FORTFARANDE inte tror
att de hittat väskan & som FORTFARANDE borde skaffa ett
annat jobb… ankommer min väska & Moniques tröja
och trosor, Martins byxor & min tre dagar använda BH åker
av och man kan ekipera sig igen-mmmm. Se'n blir det "another
road movie" och vi tar sikte mot Stinton Beach med nercabbad
jeep, hög musik & sol-the Californian dream as we know
it…
Strandaktiviteter…
Några foto- (& NATRULIGTVIS video) stopp senare når
vi beachen där Monque somnar i solen, jag går & doppar
tårna i det max 12-gradiga vattnet accompanierad av BADANDE
galningar, Mikael gör-just det: en video-snutt & Martin
bara njuter & pillar sig i naveln. Vi tar scenery-vägen
tillbaka och stannar på vägen hem till i Sausalito-ett
otroligt BEDÅRANDE (veckans adjektiv enligt Mikael Sachrisson)
samhälle. Vi avnjuter en lunch där vi återigen erfar
den gamla sanningen att ja: allting (förrutom toaletterna)
ÄR stort i USA. Micke beställer in en fisksoppa med tillhörande
vitlöksbröd. In kommer inget vitlöksbröd, in
kommer en Skogaholmslimpa i storlek med den enorma sopptallriken.
På tillbakavägen till bilen tvingade jag till mig lite
shopping-jakten på de perfekta solbrillorna har nu pågått
i tre dagar… men vi tvingas tyvärr återvända
över bron till Beach Street utan shoppingkassar.
Utflykt no. 3 coming up…
Måndagen kommer och jag njuter jag fortfarande av jet-lagen:
enda gången jag inte är nästintill medvetslös
på morgnarna. En ny utflykt är planerad & frågorna
hopar sig igen: Vart? När? Hur? Svaren kommer ett efter ett:
När: Förmiddag, Hur: Med jeepen schåklart, Vart:
Till Napa Valley, USA-vinernas mecka. Som vilken proffsig incomingbyrå
som helst, hade naturligtvis värdparet varit och rekat området
några veckor innan så de visste vägen till bästa
matstället och de coolaste vingårdarna. Efter en mycket
trevlig måltid i det fria besökte vi så legenden
Coppolas vingård.
Filma trappor & leka gudfadern…
Medan vi andra gick & tittade runt i butiken och sög i
oss diverse information om Coppola filmade Micke TRAPPAN upp till
andra våningen samtidigt som han låtsades vara gudfadern
som stod och tog emot sina gäster i morgonrock. Just i det
ögonblicket hade vi ingen aning om vem den mannen var och valde
istället att le i samförstånd med damen som gick
förbi och skakade på huvudet…
Med detta inte sagt att det inte är kul med dokumentation,
vi har fått oss många goda skratt när vi kollat
in vad vi gjort/sagt och hur vi egentligen ser ut och vi väntar
med spänning på den utlovade redigerade upplagan-med
eller utan trapp-episoden är frågan…
Så kom tisdagen…
…och det var dags för värdparet att ta tag i jobb-biten
igen. Men planerna var inte slut för det! Alcatraz stod på
programmet och vi fick oss en inblick i hur det egentligen gick
till där ute på den fruktade ön.
…eller inte… en av vakterna inledde med att tala om att
det vi sett på film bara är bog och att ALLTING på
Alcatraz gått lugnt och stillsamt till; inget våld,
inga dåliga vibbar: helt enkelt ren och pur harmoni och det
var nästan så man fick anledning att tro att det egentligen
hade varit en vilohems-ö. Våra uppfattningar ändrade
sig dock under vistelsens gång och det kändes faktiskt
lite befriande att kliva på båten och åka tillbaka
till fastlandet igen.
Veckans restaurangupplevelse…
…hade vi (läs:jag) senare på dagen då vi lunchade
på inget mindre än BUBBA SHRIMP FACTORY. Eftersom Forest
Gump är tidernas bästa film alla kategorier kunde detta
ju bara inte gå fel… och det gjorde det inte heller.
Forest-film, Forest- utsmyckningar, Forest-citat, Bubba-mat, Forest-personal…
kan det bli bättre??
Inte nog med Forest…
… senare under dagen trodde jag även att jag gjort veckans
köp. Efter 4 dagars letande hittade jag dem äntligen:
SOLGLARRORNA! Och bara 7 dollar dessutom!! Att jag dagen därpå
hittade dem i tre delar i väskan gjorde mig både glad
& ledsen: Glad: Tur att det inte var ett par brillor i stil
med de Svala Snubben-brillor som Monique & Martin köpt
två dagar innan för minst tio gånger priset. Ledsen:
Hade jag lagt ner min energi på att leta upp ett par sådana
istället hade de kanske inte gått sönder från
början. Weell, well det är just sådana frågor
man aldrig får svar på…
Ashbury Heights…
…blev onsdagens huvudattraktion. Där finns det sannerligen
någonting för alla: Lite transvestitkläder, lite
coolers-kläder, lite hippisar, mycket begagnat, massor av haschpipor
och mest av allt: love, peace and understanding.
Next stop HUSEN…
…de som vi ser i alla filmer, på alla vykort, i alla
böcker & nu på en halv rulle film i min kamera…Martin
fick även nys på en av Annas omtalade Kolobris som enligt
henne själv "finns överallt", missade att fota
trots att den var en halvmeter ifrån honom och satte sig på
span utan att något fågelliknande dök upp kommande
halvtimme och vi insåg senare att det var just DEN kolibrin
vi skulle få se under vår vistlese. Under tiden som
Martin satt på span klev jag ner i en dypöl med mina
nya sommarslippers som nu är bruna istället för bebis-rosa
(en förbättring tycks vissa tycka…) och vi beslöt
oss för att bege oss hemåt istället för att
ladda inför middagen vi avnjöt på en restaurang
nära Beach Street. Värdparet hade sannerligen rekat restaurangerna
i stan väl-matlagnings-slöhet eller arrangemangs-proffessionalism
frågar man sig…
Jakten på utsikten…
…lekte Martin och jag efter middagen och då de rekommendationer
vi fått inte stämde överens med taxichaufförens
åsikter var vi, innan vi visste ordet av, vid Coite Tower,
"där kan man åka upp, ta en drink & se på
utsikten"! Toppen tyckte vi ända tills att vi tagit oss
upp för 157 trappsteg & insett att det inte ens fanns en
toa som var öppen kvällstid. Thänxx..
Well well utsikten var helt ok. men vi gav inte upp: Vi s k u l
l e ha en drink samtidigt som vi blickade ut över "Skylinen"
som Dolph (alt. vårt värdpar) skulle sagt det. Snart
satt vi så på Hyatt Regency drinkar och galmour och
gapade av förtjusning. Säga vad man vill om USA men skylines
DET kan de…
Vistelsens sista…
…dag… vad skulle vi göra? Hur skulle vi bäst
utnyttja det sista dygnet här? Vad hade vi missat? Frågorna
var många men svaren försökte vi inte ens ta reda
eftersom vi redan då kände oss ganska nöjda och
fullmatade med kultur-eller nå't…så vi fortsatte
i bästa semester-anda att shoppa runt lite i stan och avslutade
med att hyra en tandem och drog en repa längs vattnet.
Men då man minst anar det…
…händer det minsann storslagna saker!
1) Vi kommer fridfullt cyklande då vi ser se röda fanor
kors och tvärs. Jag ville helst vända och ta en annan
väg eftersom jag trodde det var en elakartad demonstration
vi skymtade. Ännu mer ville jag vända när polis efter
polis med slokmustasch & ölmage bräsade förbi
på motorcyklar (för vad hade väl slokmuschade poliser
att sätta emot dessa elaka demonstranter??) Eftersom jag dock
inte blivit betrodd att styra vår tandem var det bara att
vackert följa med och snart insåg vi att det var harmlösa
små kina-patrioter som kommit i två chartrade bussar
för att se Kinas vicepresident susa förbi i ca. fyra sekunder-en
utflykt så god som någon kan man tycka…
2) Vi avrundade dagen med att uppleva the man the myth-the bushman!
Innan jag visste ordet av gick jag och skakade och trodde att jag
blivit rånad kidnappad och nerslagen på en och samma
gång. I själva verket var det San Franciscos egna bushman
som tjänar sitt leverbröd på att dyka fram ur en
buske och skrämma folk nere på Fisherman's Wharf. Själv
tyckte jag i stundens hetta varken att det var speciellt roligt
eller värt några som helst pengar …
Dagen avslutades…
På Beach Street med mat, skoj, glam och spel (som slutade
med vinst för tjejerna IGEN, åtminstone om man lever
i Moniques värld och hon lever i en väldigt vacker sådan…)
Så var det dags…
…att packa väskan, sätta sig i jeepen och göra
veckans sista utflykt: Vamos á la Aeroporto. Tack och hej
och Martin frågade sig ännu en gång varför
jag inte använder vattenfast mascara…
Vad har vi då lärt oss efter en vecka med Micke &
Monis Educational Travel??
- En Elvis i baksätet får man bara tyst på genom
att höja bilstereon så att även bilarna runt omkring
kan njuta
(eller inte) av musiken.
- Dolph Lundgren-syndromet slår till snabbare än man
anar.
- Minimum tre please skall klämmas in när man ber om någonting
- Allt är stort-förrutom toaletterna
- Be prepared! The bushman may attack at any time!
- Köp inga solbrillor under 10 dollar.
- Packa allt i handbagaget alternativt ha GOTT OM tålamod…
- Ring inte till svenska mobiltelefoner från hotell
- Peta inte i näsan-videomannen lurar i varje hörn!
Undertecknad och Martin bockar, niger och tackar som ödmjukast
för ett ypperligt & väl genomfört program av
Micke & Moni Surprise Travel: Överraskningar, skojj, trivsel
och inte minst visdom i en väl fungerande harmoni och vi ser
fram emot nästa besök och välspeckade program (utan
att med det sätta n å g o n som helst press…)
|
